Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1853, sida 1

2 Cd En Epissod. Berättelse af författaren till Ra Swardagshistoria. (Forts. fr. föreg. N:o) Jag war, Gad Fe lof, för långt borta att funna höra deras ord. Jaa såa att kaptea ves ste sia, lifsom för att säga farmäl, och att The rese höl honom tilbaka. Han satte fig Åter, fog henne i knä, och bortkyse tennes tårar. Ru iunde jag icke längre hårda ut, Jag ic hade mig ned i qrästt, på den plats der jag stod, och mitt beklämda hjerta utgöt fig i en fråm of tårar. De älskande ilade bort tid mig, ech wille lyfta upp mig. Mia Gud! 2ena! ropte Therese: Hur år det med dig?,, — Hvad fattas den stackars Fucfan? frågade faptener,i det han slog fina armar om mig, för att uppresa mia. Hastigt sprang jag upp och stötte bonem med häftighet ifrå mig. Bestört weko både hin och Therese tilbak:. Jag mar mig icke sjelf mäftiag; jag utbra: UNej,, nu är icke länare tid till förhålning! Låt tv alltina brito! Mitt hjerta är redan brutet. Jag är ingen riga, ingen Lena, utan Adolf L., den olycklige Adolf L. fom, sönderslitea of kärlek, of fmåre meri, af ungdoms obetäaksamheter, aifwit fig vt för en piga, för att få mara hes Threfr,