darens bus. Mitt der allmänset för fattigt och smutsigt ut. bet weia wi, oh att, der delta ide är händelsen, likwäl oreda och 0orbring fännes i alla förhällanden. Men huru lefwer suparen? Ålskar han fin hustru och lefwer han med henne fom en friften van? Nej, ban träter på heane och mips pandlar henne. Nio tirndedelar af de ofämr for mellan äkta matar, fom fonuma inför pre ferfforst oc domstolarne hafwa fin hufvuds orsak i 1111t. — Hurn uppfostrar fuparen fina bark? Förmanar han dem fromt, och föregår ban dem med goda efterdömen? Nej, ban förbangar dem och super inför dem och med dem. — Lär ban dem arbete och förs nöjsambet? Nej, låttja och missnöje med Guds försyn och samhället. Öwad ikall det blifwa af de arma barnen annat än supare och odågor? — Sina arannar ofredar och förolämpar han, fisa wånner stöter dan ifrån fig, och den af ruset alstrade wreden ger ofs s ansedning til dråp och wåldsgerningar, bmarigenom oftast flera familjer störtas i det djuraste både ckonomiska och moraliska sördersUnder bränwinets inflytande domnar och förslas känslan för vått och pligt, för wäns skap och mensklighet, och aktningen för tar garne förswinner. Sinnet för alla lifwets ädlare njutningar förgär. Endast en njut ning återstär: rusets wilda, sataniska glädje, och för att winna detta, föraktas lag, pligt, heder och anständighet. Men sädana supare äro wäl få? Det wore wäl, om få wore; men femtio fyra milliov: ner på ett år i Swerige utsupne fannor bräns win bewisa, att suparenas antal är stort, och erfarenheten inom hwars och ens grannskap pewisar detsamma. Landsmän! Hwad skall det blifwa af oss och wårt land, om detta tislstånd fär fortfara och tilltaga? Och det tilltager med hwarie år, ty alt ondt, som ej bejdas, fffurer fart fom kulan utför ett bråddjup. Mänga enskildta män hafwa redan warnat för bränwinets missbruk, men utan synnerlig werkan, ty folket har i alle mänhet tegat, och lagstiftningen har gynnat brän winsbränningen. Folket fan nu ide lån: ure tiga, oc lagstiftningen kan ide längre gynna en näring, fom hotar vifet med fats tigdom oc hwarje enfiildr med moraliskt före derf. OM Folket tiger oäså nu ide längre. —er är endast några få dagar sedan wi läsle en skrift. undertecknad af mer än 300 arder tare i Malmö, bwilfa hos fina mera bildade och inflytelserika landsmän bönfalla om Hjelp emet en industri, fom hotar deras klass med undergäng. Det är eiheller länge sedan wår ra berömdaste wetenskapsmän, en Berzelius, en Huss, uttalat fin förkastelsedom öfwer bräns pwinct, och på sednaste tider hafwa ätsbilliga Hushållnings-Sälstaper förklarat brämving: hränningen wara en för jordbruket skadlig Pandtering. Det är såwäl; med anledning häraf, fom vå grund af egen öfwertygelse oi härmed uppmana alla, höga och låga, fattiga och rifa, att teckna fig såsom deltas gare i ben till Sweriges Konung ställda per fition, fom bär medföljer, od genom bwils fen wi i uaderdånighet bönfala, att H. M. Konungen täcktes för nu snart fammantrår dande Ständer föreslå fådana lagstadganden, fm kunna minskta bränwiustillwerkningen. Mätte ingen anse sig för hög och ingen för ringa att teckna fitt namn på denna anföfs ning. Alla bafwa ju lifa rätt att klaga fin nöd inför fin Konuna. Wi skulle önska att namnteckningarne blefwe få många, ott man funde säga til Europa och till Historien: äns stönt Swerige årligen förtär 54 millioner fannor bränwin, är det dock ännu ej mera förstördt, än att det eger tusentals män, som inse suneriets stadlighet och nesa, och som öppet och tydligt förklarat frig mot brånmis net, och göra allt had de förmå, för att inskränka dess olydsbringande magt och wälde.