Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1853, sida 2

då blifwa mig en wän, en äldre broder. — Håll ord, älskwärda warelf:s! ropte jag, tog hennes hand, och befännelfen om min hemlige bet swäfwade på mina lävvar. J detsamma trädde betjenten in, och ans mälte, att etatsrådet war hemkommen, samt wäntade fröken och Lena mid tecbordet. The rise wille denna afton förskona mig för att servera thee, men jag följde, trots hennes måns siga inwänaingar. Kort efter fom fammarjuns faren. Dan puslade och suckade, sjönk ned på en fiol beaärde ett qias marten, och fade med matt stämma, att han uprlefwat en scen, fom wäl funnot skaka en slarkare än han. På etatsrådets tilfrågan fade han: En mycket bedröflia häadelse hat tilldragit fig, hwartill fog emot min wilja, warit få godt fom wittne. Jaa war nåra tingen act Eli sekundaant wid en duell, der den ene af parterne blef på Nås let, och dennes död har jag warit så olycklig att personligen nödgas anmäla för hans far, hwars enda son det mar. — Gott bewahrs! ropade etatsrådet: MHmwem År dett — Yo, swarade fammarjun karen, det fal göra er oadt, och kanske flera här inne än er. Det mar unga L.M — Min advofars fom! ropas de onkeln, och slog i hov bänderna: Kors, rd olycka! Huru skal han då wara di: poncrad att plaidera min faf? — Therese res le fig, och sprang bort till nig. (Forts.)