Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1853, sida 2

inte ... Gud wet om det inte wore bän att förtro hela saken åt min far. Han skal wisst moralisera mig att börja med, men han är god och öfwerseende; han tör hjelpa mig att godtqöra min dårskap. Jaa fick icke tid att gå länare i mina be traktelser. Det kaackade sakta rå dörren, den öppnade fig änau saktare, och den älskwärda Therese stod framför mig. Hoa tog wäaliat mina händer, frågade hur jag befann mia, såa mig i ögonen, och fade: Min Lena! Du år mig en gåta. Mea få mycket inser jag tywärr, att jag innerligen bedröfwat dra. Om du wisste, hur ondt det gör mit — Förlåt goda fröfen! swarade jag, ed) ångra ide ert förttoende tid mig. Jag är er i i lif och död trogen. Det ges tatet, jag ide will gåra för er lyfta. Men jaa tilssår, att Adolf L.s öde går mig til hjertat mer ån det borde. Mår han år olycklia, är jag det också, det kan jag ide neka. Men, soni jag förr sagde, ni är mig ännu kätare ån han. — Therese swarade rörd: Du åren trofast wäninnoa! Förlåt mig att jag icke kan älska din mån. Fag mile önska, att jag kunde der för din skul. Men säg honom, att jag tackar för hang kärlek, fom jag ide förtjentz att jag will ge mycket til, om jag kunde göra något för att behaga bor nom. Ja, min Lena! jag hoppas jag en gång j werlden skal fåra känna honom, och han skall