Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1853, sida 1

Aii —o!— och lofwen, och heldre wil jag dö än bryta den. Du känner honom inte, du har aldrig fett honom. Ack, såge du honom blott en ens da gång, hörde du honom tala, få skulle du medge mig ba rått, då jag säger, att jag år flolt öfwer hang kärlek; att, Hurudant mitt öde än må blifwa, skall den lyckan och äran att hafwa cat hang djerto. wara noa till den del af lycksaliahet, fom fan falla på en menmiskas lott i detta korta lifwet! Men oaktadt han bäde genom fina kunsskaper och sitt uppförande ute mårft fig, äro dock en officers misiater mycket instränkta. Jag äger, fon jag tror, förmögens het nog för of begge, blott min far wille ge 08 sitt famtycks men min Gud! i detta häascende år han obeweklig. För öfwer ett är sedan, då han upptäcdte mår kärlek. fördjöd han Fapter nen helt och hålet sitt hus, och behandlade mig med slörsta härdhet. Jaa fick aldrig se honom utom på svektaflät, der han altid infaaa fig min speftakelaftoa, och der wi då med förstulna ögonkast njöro den alädjea att fe Hwarans dra. Ea enda gång wågade jag, genom Marianas tillhjelp, att tala med honom nere i trädgården; men den afskymärde kusin Otto, fom altid går och lurar, yrpade det för min far, hwars wrede woo detta tillfälle jag ide kan beskrifwa. Min goda Mariana blef strar bortförd, och mia sfruktan att mista dig på samma fått har sedan dess förbjudst mig,