Norrländska Korrespondenten – 28 maj 1853, sida 1

att nånsia förnya ett sådant wågllycke. Med samwetsaga och darrniag emottog jag det måls williaa tilbud, min broder Fritz gjorde mig: ott då och då bära bref emelan of. Blott sparsamt har jag betjenat mig af hans godhet. Huru ofta har jag icke welat öppna mitt hierfa för dig, Lena. Jag wet iate sjelf broad fom hållit mig tillbaka. — Man berättar om en befyanerlig sjukdom, fom, framfallad af vlötslig förskräckelse, liksom förstenar den menskliga oraanisationen, samt blott lemnar ögat öppet och medwetandet i behåll: Något deraf erfor jag wid Thereses bekännelse. owarje od slukade jag med nyfikenhet, men mitt lif fynte8 mig silintetajordt. En dödlig föld lopp genom mina ådror. Wid sista ors den of fin berättelsa, sloa hon upp ögonen, räckte mig banden, och såg på mig. Alldeles förs färad ropade hon: Lera! för Guds skul! bwad fartag dig? — Jag wille tala, jag kunde icke. Jag tror, jag war rära alt dåna. Therese ringde häftiat vå klockan, flög in i nästa rum, och fom tibbaka med ect glas matten, som bon förde till mina läppar. Hon höll mig siaa armar, och gaf mig de sötaste nama. Fritz fom springande, och äfwen den gamla Huspir gon. Mon förde nig upp på min kammare, och lade mig på fången. Jag tackade Therese och dem ala med afbrutaa ord. och bed blott om