Norrländska Korrespondenten – 25 maj 1853, sida 1

derna: Fag tror dig, jag känner, fom du fås ger, sanningen of dina ord, af den wänskap för mig, och skall ide Pär dig med att fråga mir dare om hwad du döljer, ehuru jag tillstår, att jag wisst hade ett par srörjsmål att göra dig. En ting får du hkwål lof, att beswara: Huru skal jag funna förstå, att du med sådan wår ma tolar för L. hos mig, fom du säger han älskar? Klskar du honom då inte fjelf? Det fade du iu i går aftons? Hwarifrän kom annars den sinnesrörelse, hwari jag såg dig2r Abwarsamt swarade jaa: TTd den allvoctaris de swär jag att L. älstar er, och ingen i werle den utom ct. Hmad mig angår, så sians ide någoa kärlek i den tilgifwenhet jag hyser för honom — Än dina tårar i förrgår?! frås gade Therese, runkande på hbufroudet: Din håfs l — UT älskade fröken! ropade jag: Det ars wisserligen en, jag älskar, en fom nppfylet alla mina tankar, men han är det icke Och ukwäl ... ack, det synes mig, fom gjorde jag mig skyldig till de forna motfågele ser! Det war en tid, då jog icke älskade nås non, tror jag, få båat, fom honom; åtminsione fanns ingen, fom förlidde mig til få många dårskaper. Men då kände jag ide den, jag nu älskor utan att töras säga det Ack min fröken! Mi fan omöjligt gissa er till fammans banget. Ni fan tro act jag år ifrån förfråna det. (Forts.)