Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1853, sida 2

Rolf 2. Så få, mamsell Leno! Nu behöfwa wi inte widare wittnesbörd om er dygd och fannfårdigbhet. Han wille wisa fin onkel naws net i kasketten, men onkeln rykte den ur hans den på honom, kaslade den åter på golfwet, och skrek åt kammarjunkaren: Så för bödela i wåld din liderlige fogeli Jag bar hört hwart enda ord, du talt med Lena. Kusin Otto låt fig ide bekomma, utan fade med ett sarkasfiskt ieende: YFag tror det år mia goda onkel sjelf i egen person, fom krupit in i ffåpet? — Ia jut jag fielf, swarade etatsrådet: Jag år husfader. Det är min pligt att ha uprsiat öfwerallt. Jag har saokat igenom ada mindar och skrymslor, af fruktan att någon kunde göms ma kontraband i mitt hus. Du met jag år en man af stränga grundfatfer..t Kammarjunfaren slog till ett högt garskratt, etatsrädet blef rasande, och körde ut hoaom ur rummet. Då jag nu blef enfam med min koryvulenta ål: skare utbröt haa i de fruftansmårdane förebråelser. Han darrade af arghet, och slutade med att befalla mig frart vada mig ur huset. Detta war ide i mitt tycke. Då paroxysmen fom manligt bade upplöst fig i gråt, nalkades jag, och fade mycket lugnt: Ffald det är möjr ligt att få tala ett ord, Mal jag öfwertyga er om er orättwisa och min oskuld; men jag måfle begynna med att yppa er en Hemlighet. Ni wet unga L. år min uagdomsuäa. Jag år