Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1853, sida 2

wisste hwad ni fåger!!— Ja, ropte han: mar re dermed hur det mill; jag will tillsluta mina ögon för det förflutaa, och ide bry mig om det förhållande, fom wisst ägt rum er emellan bara du inte mer wil ha några Hemliga möten med honom. — Jag har aldrig mött honvm, swarade jag, det swär jag dyrt PÅ, och jag wille icke beller för något pris i werlden göra det! — Nå nå fade han, få myckt bättre Men fått dig nu inte emot mit giftermål! Sök fnarare att befrämja det! Det år til ditt eget bästa. Ty fer du, jag wil etablera dig brils jant. Du skall ha din egen hushällaing och blott tiläta mig sätta en perfor mid din fida, för att ge aft på dig, ty jag tror dig ändå iate mer ån jemnt. Men ser du! om jag fall funna göra för dig hwad jag öaskar, måste jag wara gift med min kusin ..... för pengar: nes skull, skal jag säga dig ty på mina refor bar jag fatt mia i stor skuld, och defutom ... Han kom icke längre i talet ty i detsamma for etatsrådet ut ur skåpet, fradaande af raseri och hållande i handen min olycklige kaskett, fom förmodligen fallit ned, då han fött til den smala hyllan, der han låg. Bud hjelpe mig arme man! ropte han det här ser illa ur Se hwilken djefwul föll ner i hufwudet på mig! — Han slängde kasketten i golfwet. Kammars junkaren tog upp den och läste mitt namn, fom flod skrifwet deri. Ha, hal ropte han