Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1853, sida 2

ned i jorden. Jag nalkades henne och hwiskade: HMod, frökfen!,, Med darrande ssämma fade den stackars flickaa: Söta far, jag fan inte. Den härdhjertade mannen begya te räka i raseri. Kams marjunkaren slog armen om sin kussin, och far de några kärleksfulla ord. Hon stötte honom ifrån fig, fastade fig för etatsrådets fötter, oms famnade hans knän, och fade bönfallande: O gode fader! haf medlidande med mig! Tänk på min lydaktigdet i alt annat, och twiaga mig ide att räcka handen åt deana fus fia, fom jag afftyr.s Ru fom berferkagans gen åter på setasrädet Han stötte med foten til fin dotter, få att hon föl omkul på golfwet. Jaa sprang fram och lyfte upp henne. Afikyr skrek han: Afffyr din brudgom, fom jag bes faler dig att älska. Älska honom på fund! på o4ocblitet! eller du skall få fe på roligt! Kommer kanhäada de gamla nyckerna igen? Kom ibån aftonen då mariana blef bortkörd! pit med hander! jag will gifwa den åt kusin Otto, om jag och skulle bryta henne i tusen fyc Fea.s Med dessa ord fattade han den olydlis ga flickaus hand och mile draga heyne bort tid den förhatade friareu. Den gode Fritz slog fina armar om fohern, för alt beskydda henne. Med en förskräcklig cd lyfte fadren handen, för att få honom. Jaa sprang emedan och upp: tog det wäldiga slaget med min arm; men lif fom smittod af den krigiska hettan i dea mig