Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1853, sida 2

fortfara att trösta, äada tills alt år förbi: Men tro hellre mig, och kalla icke ned olyckan öfwer ert hufwud, genom att dryta det löfte, ni gifwit er aflidna syster. Ert skämt i går afse om den unga L. war mig mycket obehag: ligt, och dessutom, i fall adwoka ten L. hade dm skat en förbindelfe mellan er dotter och hans fon, få hade han ju ice skickat bort honom. Befia na det! Ada menniskor weta, att jag år för: lofwad med min kussia. Jag kommer att pas: sera för en narr, och ni för en löftesbrytare — Ecatsrådet reste fig, och gick af oh an på golfwet, i det han pustade och knäppte upp fin wäst. Ändtligen fom han bort til bordet, der jag stod, stanrade och hwiskade mig i örat: UAck Gud förlåte mig att jag i defa forgedas gar fan Ha få fåfänaliga tankar! Men få du står och gapar vå kammarjunkaren! Ack Leno! Dia lilla hera! Gud wet, om jag fan tro dig? Den Otto! den Ottol.... Men jag fful nog få reda på, huru det hänger ihop. EFasliat månde han fig til de andra och sade: Må i Guds namn! låt det kältet då en adå g få slut Therese, gif kusin Otta handen, få år det af gjort, och brölloppet fan siå om fjorton dagar; då fan jag ha aodt samwete och horpas det bässla med processen. Ni skall ju ba hår i dufet, och alt år ju få til wida iordning. Rå, Tycrese, räck honom handen nu fom jag fåger! Bäde Therese och jog woro nåra att sjunka