Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1853, sida 1

Nästa dag begynte med ea förlägenhet af annan natur. Jag skulle nemligen taga del i strykaiag tilika med den gamla huspigan. DÅ jag sirax i begyanelfen märkte, att detta arbe lenstule taga en ända med förskräckelss, hittar de jag på det rådet att låtsa fom jag fått ondt. Jag klagade öfwer hufwudwerk, och far stade mig på en stol. Begqe pigorna toao mig i de ras armar, gåfwo mig watten, och hällde droppar i mig. De wile också saöra upp mina kläder men i detsamma lätsade jag mig äterfå sansen, och dindrade det. De ledde mig upp på min kammare, der jag lade mig på fången. Jag hörde föksrigan säga åt en annan piga: Öyd bjelpe henae stackars flicka! Det är wisst på tok med heane. Sådana der swimningar ha de syster mia också på tredje månaden. Det öftiga af denaa dag skal jag altid miannas, såsom de behagligaste timmar i mitt lif, ty min hulda Therese fom sjelf upp till mig, mycket orolig öfwer min låtsade sjukdom; hela dagen fatt hon hos mig och wisade; mig den förtrolande omsora, fom man mäste hafma ere farit för att med Schiller erkänna de him: melsku tosor som en ädel qwinlig hand inflätar i det jordiska lUfwet. Med ölyasamhet wille jag be om ursäckt för min häftighet aftonen förut. Hon afbröt mig: Tyftmed det Leaa! Jate i dag! i morgon skola wi öppaa wåra hjertan för hwarandra; men i dag bör