Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1853, sida 2

min wilja tog mig om lifwet, råkade mina for: pulente älskare i ett sådant raferi, att han skrek och wäsaade, släagde ljusslaken ifrån fig, och bar fig åt fom en wanwettina. Då han icke förmådde mer kastade han sig på en flol, och börjode gråta. Jag kunde icke hälla mig ifrån att skratta Kammarjunkaren stod od) gjorde miacr åt mia. Då owädret i ctatsrädets sinne någorlunda upplöst för i regn, gick jag til ho rom och frågade: Erwarföre år herrn få illa till fig? — Dia tosfa!l hwiskade han fakta. Derpå fade han högt: Skulle en rättskaffens man icke sörja öfwer att fe osedlighet och fördärf taga öfwerhand i sitt hus? Jag år en man af slränga grundsatser, af orubblig moralitet; jag tål inte minsta oanständighet i min familj eber i min närwaro. Du Lena år en ung flicFa, fom jag bör siå fil answar för få långe du år i mit bus; du år min dotters wänninna lika mycket fom du år hennes piaa; och den: na meuniska der år min systerson fom friar till min dotter och redan säledes innan bröllog pet går ertra.s! — Ja fåra onkel, fade kammarjunkaren: hmwad skal man säga? Jag är ung och tyder om Lena. Låt mig snart få gifta mig med er dotter, få dlir jag nog ssadig och förnuftig!. J detsamma hwiskade han tia mig: Bry dig iate om hwad jag säger, jag fal nog förklara mig för dig i morgon. Så alwarsamt fom möjligt, tog jag ordet och fade