Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1853, sida 3

jar känner honom rasande wäl; det är en un; gapflabb, en dum gåg.st — Ry, fylt afbrö etatsrädet honom: Tala inte få om förnäm folks barn. Hans far för min process. De är en satans kapital farll. — Ja det kar wäl maro, ropte Otto; ,men hör nu hwat sag bar att omtala. Denne unge glop, Her: 2., rände fom en tok på erpofitionen, och Mot der bela timmar och gapade på porträttet. De fuode mål ingen missunna honom det, men pojk wasken gaf fig i fpråf med alla kommande och gå ende mente tro på, att flickan skule bli Hang, der måtte fota hwad det wille. Det der oskicke fick jag meta, och helsade firar på munsiörn för att kräfwa honom til räkenskap för han näswishet; men hur det mar, få blef iag lite för högröslad, fadren märkte oråd. och inna den för wår affär utsatta dagen hade han fat 90 junkern på ett fartyg och skjutsat af hos nom til Jutland, der han tills widare skal förblifwa under slräng uppsigt. Det gör mig rått ondt, att jag ide förut fick ge honom er liten minnnegbeto! — Under denna scen Had jag i oll ärbarhet stått wid ett afsides bord od hällt i tee. Nu kunde jag ide längre Hål miq. Förbittrad månde jag mig mot den ta lande och ropte: Herr Fammarjunkaret .. Alla tittade med förundran vå mig. Jag flat nade öfwer min egen obetänksamhet. Etatsrå rådet reste fig, och stammade: (Forts.)