Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1853, sida 2

hade jag werkligen warit hwad jag gaf mig ut för, tror jag nästan, jag kunnat drilla saken derdän, att blifwa hang tredje frus få for mar hans fruktaa att mista mig och hans altid wakna swartsinka. — SKammarjunfaren deres mot gick til måga på ect finare och en få uts mårft fovalj:r wärdigare sätt. Han mar åf wertygad, art den förmenta Lena, liksom åf werallt hela qwinnokönet, kunde ledas hwarthän man mille, oc) att mitt motstånd Blott mar ett slags handelsknev, att förmå honom öfa på för peskilliagen. Dot mar han mycket begärlig, att försäkta fig om den swartögda fFammarjungfrun, och äfwea i hög grad swartsjuk. Försla daqarne af mitt wistande i duset roade der mig rätt mycket, att höra den unga herras beråttelfer om de fast otroliga äfweantyr, fom mött honom på hans resor, och de ånnonu förunderligas re händelser, hwari dan hår hemma dagligen inwecklades. Owad man ofta säger om de ådse laste och bästa: att intet menskligt är dem främmande, kunde i annan betydelse lämpa på honom; ty i hela wida werlden hände nästan aldrig någonting, fom blef allmänt famtalsåme ne, utan att han på ett eller annat fått mar persoaligen delåktig deri. Rolen af förtrogen som man plägar kalla otacksam, war af alla roller den han mest tyckte om, och han gaf fig atltid min of att fela den. Blefwo est par hemligt ölskaade offentligt förlofwade, eller ect äkta Par