Norrländska Korrespondenten – 4 maj 1853, sida 1

e Episod. Serättelse af författaren till Hwardagshistoria. (Forts. fr. föreg. Mir.) en månad, som sag med Tullt mitt lifs honungsmånad. Jag min älskade; med hwarje daa ärare, med hwarje dag wann Del i hennes förtroende och måns de hon, att aldrig någon Mens ag, förstålt konsten att gerom imheter förljufwa hennes hwårång fäsle hon på mig fina bul)e: Fag wet inaen, som har m du Lena! Rär du så der ser på 9 werkligen, att du är mig tid: beskrifligt salig dessa ord gjorde blef jag deremot, rår bon tillade: h öppaa karakter lyser from ur Förr skule jag tro, att månen ut du kunde bedraga mig — arade, wet jag icke; min förmire äglia, och med hwar dag, fom n oro, hwilken i ensamma hun: rig mid tanken på omöjligheten fra kunde wara synnerligen-länsda mitt äfwentyr fule så, Dec els; ty oaktadt an Thyrreses ynnen för mia, tordes jog deck änna icke tånka på art uppenbara henne min hemlighet. Det mar dassutom en hel bop safer, fom gaf wig ämne att grubbla på. Det låg något i Thereses wäser, four jog hade swårt att föirklara mg, och äfwea nåavt, fom ingaf mig bekymmer för heannes Öde. Det sednare mar en alt för ssor blidhet, för att ide säga swaahet, i hennes karafter, som kom henne att darra för andras wrede eller hårdhet, isynnerbet hennes fars, fom bon aldrig tordes fran sin uppriktiga mes ning, hwarföre det kuade befaras, alt han lätt skube missbruka hennes stora lydaktiahet till att twinga henne ingå ett förhatadt äktesskap. Med denna synbara brist vå caen wilja förband bon en inre bitterhet öfwer det orättwisa twåna man anwände emot henue, en bitterhet, få mycket djupare, fom den aldrig utbröt i öppetmotsiänd. Men hwad jag icke kunde förklara hos henne, mar en besynanerliq tungsinthet och tpilåterhet, hwari hon undersur dom uedsjönk, utan att jag kunde ana arn ren dertill, hwil: Fet särdeles oroade mig, och inaaf mig den misstanfen, att en hemiieg fora — med ånaes täånkte jag: kanhända en olycklig kärick — tyngde på brants hjerta. När jan wånade fråns derom, ryckte hon min hond, va på bra besnanerligt, att h6, of PA Nr LANE TEN diede Surte Nossn MOD oi, I (MN pa HV nes fycktafelaftun inträffade, sedan theatersai sonen npphört. Ett var gånger måtte jag äfwen, att hen och Fritz Hade små hemligheter med hwarandra. Men å andra sidan mar ine gen grind för hand att befara en lycklig meds täflare. Hwem skulle det wara? Ingen mens niska kom dit, som kunde ge mig anledning tid nägen misstanka. Dan lefde utomordentliat tysi och stila. En gång i weckan samlades några herrar och damer af familjen, samt ett par gamla bekanta, men ibland dessa fanas icke en enda, som kunde gälla för älskare, och annars sågs aldria nåaon främmande till Framdeles gick Therese sällan vå visit, och tycks ies abtid wisa sörsta wederwilja att fara bort i fäuskaper. Dennes stilla sysselsättningar, bene neg husliqa lif, den lila trädgärdea woro benz nes werld, brodern enda föremålet för hennes hjertas warma ömhet, och äfwen mig tycktes hun omfatta md tibafwenhet. Sin far wördade hon mycket, men fruktan för den fränge het och unppdrusande häftiahet, hwarmed ban wisste göra fin roija gällohde, uaderkufwade den barnsliqa kärl-fen hos henne. Kusin Dt fy deremat war henne werkligen förhatlia. A 8. c. ev 222 San bodde i huft, der Sond onkel öfwerlötit öR o focvk2 nRinhaadm A bye .å. Na: tyn s