med rutorna; från det andra hade man utsigt åt trädgården. Wid detta sednare sotte jag mig ned. Med hwilken underlig känsla återsåg jag ick nu denna platts fom iag få mål fånde, men aldrig hade beträdt. Från dens na sida tog den fig helt aanorlunda ut. Strart under mina fönster upvtäckte jag blomkrukoraa som Therese och Frits tillörene plågade bära ia om qwällarne; derdorta stod bordet i bersr åen, bakom hwilken jag hade bållit mig på lur. Jag war besynnerlig till mods, förwirrad men dock lycklig. Kadtligen hörde jaa den kåra klockan, och flög ned til mia herskarinna — i ordets dubbla betydelse. Hon fatt aldeles påklädd i sitt kabinett, mottog mig leende, berömde mia för rummets nätta och omsorasfulla fÅdsing, samt frågade från hwem de doftande violerne för: skrefwo sig. Då jag dlygsamt swarade, att de kommo ifrån mig, tackade hon, oh jag trodde mig mätka ea wiss tillfredssälelse deröfwer, ett denna ringa gäfwa ide mar en uppmårts samhet of den förhatade friaren. Hon befalde mia taga in kaffet, och medan Hen frufofteras de frågade hon om jag fått mitt; då jag nefar di det, hände hon sjelf i en fopp och bjöd mig, hwarpå hon bannade kökspigan, för det denna ide båttre Hade sörjt för mig, sedan lemnade bon mia tyg, med befallaing, att dåraf sy hen: ne en kläduing. Det rysle i mig wid tarken,