Norrländska Korrespondenten – 30 april 1853, sida 1

rum. Jag war ung och får. J de drömmat som under de sednare dagarne syssselsatt mig bade en af ljuscunkterna warit den omständigbeten, att jag hoppades få hjelpa min fröken wid 7å: och afflädning. Men då detta önskade ögonblick nalkades, käade Jag mig betagen of en känsla, fom jag acraa kunde Faa för skräkelse. En djup blygsel, fammetsagg öfwer det bedtägeri, hwarmed jag wille misbruka den oskyldigas förtroeade öfwerfölo mig i få Hör grad, att elltiag gif omkring med mig DÅ wi kommo in i hennes kablnett, befadde bor mig tåndd på en lampe, fom ssod på border och fade derpå, att jag nu kunde taga ljuset och gå. Knappt förmådde jag framsåamma: Har fröfca ide något mer att befana? En sten föl mig från hjertat, då hon swarade: ARA jag är alltid wan att kläda af mig fjelf Hastigt ilade sag upp på min kammare; fom det ide war mig möjligt att sofwa, tillbragte jag en fund med att uprtaga min qwinlige garderob ur kofferten och förflotta den i det stora wäggskäpet. De karlkläder, jag bu rit före min omklädaiag på wäroshufet uprhängde jag ollta innersl, der de skyl des af miaa fruatimmerskläder; en kaskett, son jag ocksä då baft på mig, lade jag på en hyl. la öfwerst t skäpet. Nästa morgon steg jag bittida upp, och skya dade ned i min frökens kabinett, fom jag firas