Norrländska Korrespondenten – 27 april 1853, sida 1

bero of någon annan än henuc; en annar skal hos henne glömma fina öfwerständna sorser. Nej, hennes ljufwa ord Ha fängilat mia! Jag fan icke afså från den sköna tott, fom tilldjus des mig; jag fattar tilhfället i aft, det må gå bur det mill. Jcke beder bedrager jag Henne. Jaa mil waka öfwer henne, tjena henne, rädda henne. Ea wän, en skyddsande skall jan blifwa henne! Jag anlade no min plan, efter oms siändigheterna, aanska klokt. Då jag höll revy öfwer mma iasigter i finatimmersgöromål, fana jag alt de egentligen inskränkte fig till rakt ia ga. Sticka kunde jag wäl litet. Det hade jag för. ro skull lärt i min baradom. Mea detta mar också allt hwad jag förstod af mina åligs qanden, och det ändå rätt medelmåttigt. Föril om åtta dagar fule jag tillträda min Fondition, Under den korta mellaniiden skuke jag försöka, tänkte jag, hwad flit och god wilja kunde lära mig. Men tywärr! detta blefwe dock får fort otilräcklat. Ett tu tre fif jag likwäl en ingifwelse, som jusl tycktes komma ofwanefter. Jag erinrade mig rlötsliaen, att, under en af mina många traadringar krina Thereses boning, hade jag en gäng blifwit anhållen af en huslru, fom med fin dotter siod i porten till huset vån bredwid. Dessa personer kalade mia, den gåas gen till mia största förargelse, wid nama, och bådo mig ändtliazn wisa dem den äran att stiga in hos dam Wid närmare betraktande påmiar