Norrländska Korrespondenten – 23 april 1853, sida 3

omöjligt war i stånd slita mig lös ur troke kretsea och hitta på en undskyllan, får att dras ga mig tillbaka. Att gå bort, utan att weta duru jag fule funna fomma igen, förekom mig omöjligt. Therese fortfor emelertid ate tala, och fade att jag skulle bebo ett eget rum ofwan öfwer denacs kammare, hwarifrån en ringklocka gick upp till mitt, och att jag alldeles ide skule bero af någon annan menniska ån denne. (Dwillken älskare kunde tvål e motstå en sädan frestelse?) ÄAadtligen tillbjöd don mig årlig lön, ach frägade mig om jag mar nöjd med den summa, hon destämde. Jag år vöjd med alttiug, bara jag får wara dos er, fmarade jag. Hona gid nu efter en specierilsdaler, och lade den i min hand: SE städjer och fäster jag dig härmed. Aldeles utom mig, fattade jag henaes hand, och kysste den med sådan häftighet, att jag sjelf före skräcktes deröfwer. Fårarne stodo mig i mig i Ögonen. Therese fåg på mig. Stackars flicka! fade hon ån ea gång: Stackars Lev na! du beter ju få? Rå mar mid godt mod! jag boppas wi skola bli nöjda med hbiwarandra — 90 Hi war nu deu unga herrn stadd till kammarjuagfru. (Fortl)