Norrländska Korrespondenten – 23 april 1853, sida 1

bersåen och warseblefwo min gåäfwa. vAG Sud! ropade Therese: der hår vu en ny för orgelfd! Om jag tordes för min far, skulle jag taga det oiycksträdet i toppen, och kasta dec öfwer plantes — Rel swarade gossen, det wore dock fynd på ett få wackert tråd. — Det dringeniing wadert, swarade Therese, mår det kommer från kammarjnakaren, från fusia Otto. Aldrig fan jag förlåta honom den sorg, han gjorde mig med blomsterkorgen bär om daden. Den fiod också hår på bordet. Jag tog den med glädje, jag tänkte .... Hon twärstannade. FHwad tänkte du frågade brodren. — ÅJag täakte ide fortfor hon, att den war från Dio. — Kanhändo, jade gosjen, vår det wackra trädet ice från honom; lär oss fe hwad brefwet innehäler, fom bänger i dess grenar! — Han lösie af det. Begge satte sig wid bordet, och brodren räckte Therese brefwet. Hon stötte hand hand tillbaka. Jag mill inte läsa det, sade hon. — ST al jag läsa der för dig, fade han, öppnade det sam manwikna papperet och uppläste med werklig känsla mina werser. Då det war slut, sade ban: Mej, wet du hwad, Thetesel det tror jag dock aldrig, att alt detta fommer från fus fin Otto. Han kan wisst inte skrifwa så wackra werfir..! — Sud wälsiane dig för det vr. der! tänkte jag för mig sielf. — 7Åh lapptulropade Therese, sä fan Hau ju ha fålt em an