Norrländska Korrespondenten – 20 april 1853, sida 3

byrä och toa fram slädselpengar fom Hon lem nade mig. Men nu kunde mina fyfrar id längre återdäla deras gapskratt, och komedier toa slut. Den wärliga gumman roade fig e mellertid få mycket deråt, att hon bad mig om spela pjesen för min far, fom wäntades di samma afton. Man låt mig åter ringa od träda in, mormor utbad fig min fars råd, har bekikade mig iikaledes utan att känna mig och hela scenen äadodes, liksom förra gången med mycet skratt och munterhet. Sedan fas de min älsta syster till min far: J fall du wil belöna Adolf för det han spelt fin roll så mässerligt, få frida honom i morgon ett å rende fill etatsrädet D., ty han är dödlig förälskad i dotteras porträtt. Min goda fy ster funde aldrig hafwa uttänkt någon bättr belöning för mia willfarighet. Min far skrat tade men afsloa abdeles hennes bön, i det har tillade, att detta ändå ide kunde förhjelpa mig länare ån ini etatsrådets eget kontoir, för ott böra honom widlyftigt orda om fin prosef hwilket kunde wara artigt nog för en liebhaber men icke trösta en älskare. J hang familj blef we jag ej införd. Defutom, fortfor bar når Man förgapat fig i ett porträtt, bör mar noga akta fig att fe originalet ty det är likson ait fe en teater wid dagsljuset. (Forts