Norrländska Korrespondenten – 16 april 1853, sida 3

så god och tog denna salig Jesabel, så nu åro barnen lyckliaa, och fadren med, tror jag. Det wärsta år, att man försäkrar, bon år eher stall blifwa sörlofwad med fia kusin, fammarjunfar ren S., fom war en sior narr.v — lskar bon honom då? frågade jag, under det alt mitt blod rusade til hjertat. — Rej; det tror jag inte, swarade han: Jag war i äll skap med dem förlidea wecka, just dagen efter sedan kommarjunkaren kommit bem utrikes ifrån, och jag funde tydlint fe på den stackars fickan, att hon gerna önskade fin goda kusin tilbaka til Rom eder Paris. Mår bon talte benne til, war det med möda hon kunde förs må fig att swara; aldrig fåne don ögonen på honom; och det har jag abtid funnit wara ett: säkert tecken tis ett fruntimmers misshag, när bon sälnada undwiker att se på en. — Mens utbröt jag, når hon icke fan tåla den berrn, dwarföre skal bon då gifta fig med honom? — Omwarföre?! återtog min mån: Mfråga etatsrädet D. om det soken, få skal han swara er: för det min systersoa har någon förmöågens bet, och aoda utsigter tid befordran. Detta år 2 oh I för etetsrådet. — Huru rårdeg jag ide wid dessa underrättelser! Hwilla fänslor af wäaskay och innerligt medlidande för min ålfte wärda ängel förenade fig ide t mitt hjerta med dem, fom hennes skönhet tedan hade ingifmit migl (Forts.)