Norrländska Korrespondenten – 16 april 1853, sida 2

små wårblommor. Den förtrolande fiaur, fom framhöb dessa åt honom mor en mycket ung flicka, bwars drag ännu ägde barndomeng fris ffa behag, förbundet med någonting så klokt få alwarligt och tilfa swärmande att de bildade en outfågligt skön förening. Det glänsande, bruna håret, den enkla husliqa drågten gäfwo r den intagande gestalten en wiss anföpråkfss sös älskwärdhet. De småsaker, fom woro ans bragte på bordet en bok, ett öppet systrin m. m., bidrogo att gifwa hela målningen en eqen pregel af något På en gång trefligt och 1 dealiskt, någor fom man kunde kalla poecisk sannina. Jag stod fom fasttrollad mid denaa syn. Jag glömde min utländska resa, min för delsedag, mig sjelf, ja hwad som wärre war; mma systrar, hwilka i tränaseln af de många åskådarne aldeles blefwo skilda ifrån mig, och efter längwarigt letande ändtligen funno mig mar på samma stäle, stirrande på målningen. e skrattade åt mig, för det jag ide ännu vunnit länare, och på mina entdusiastiska nt gjutelfer swarade de med en kall sianighet, fom mycktt fårade mig: vAE ja! det år rått mac kert! men du skulle fe gågra siyckensi de ans dra rummen! .... Jag brydde mig platt inte om de andra rummen, och då klockan mar få långt Iden, att wi mäste skynda of hem, sick jag ide en gång tid act fe mig om efter en eder annan bekant, fom kunde ge mig nägon