Norrländska Korrespondenten – 16 april 1853, sida 2

dom gjorde mia wisst for glädje, men tröstade mig dock ej tillsylest öfwer mitt felslagna horp om den utländska resan, och i temmeliqen elaft lynne gick jag ut, för att besöka mina syssrar, fom woro hos wår mormor, åt bwars wård och uppfostrande de blifwit öfwerlemnade, sedan hennes dotters wär mors död. De woro fullwuxaa flickor på aderton och sextoa år, begge muntra och godhjertade. J dag emottogo de mig med ännu större ömhet ån wanligt, prefentetade mig deras små gäfwor på min födelsedag, och mor ro outtömlige att gifwa mig räd, huru jag på trefligaste sätt skulle tillbringa dagen, Mina syslrar fule spisa til middagen hemma hos oss. Efter lång rådplägaing blefwo wi ändtligen ense om att på förmiddagen gå upp på Charlottenborg på tafls-erpofitionen, fom famma dag öppnades, och att om aftonen gå på spektaklet. Sagdt och gjordt. Wi hade ide länge roat of med betrafs tandet af wåra landsmäns skapelser i konsten, förrän mi blefwo uppmärksamme på en mål: ning af en bland wåra yngre koastaärer. Dea förestälde ett ungt fruntimmer, sittande wid ett bord och sysselsatt med att mata ea foagel, fom backade frö ur heanes hand. Den lyckliga fången, en liten wacker domherre, stack ut dufwudet ur sitt förqylda fängelse, och räckte med utfläkta wingar sin öppna näbb mot ett par hwita finger, som bjödo honom några