Norrländska Korrespondenten – 16 april 1853, sida 2

dyrbaraste rättisdeter, förföll mig i dag fom en werklig börda. Jag walde hwad som först rann mig i bågen, oh gick ut att spatsera, för att kunna fortsätta min påbörjade dröm. Morgonen derpå kom min for upp på min kammare förklarade mig sina tilfredsställelse med mitt uppförande, och lycköaskade mig hjertligen till det ava Året af mitt lif, fom i Fraft of fin ordningsnummer fåfom det tjugonDe, ocffå började en ny period för mig. Jag wågade nu yppa min önskan om att få resa utomlands, men til min stora sorg afslog dan den alldeles, dock icke utan att mycket faderligt förklara mig fina skäl. Jag mar äanu för ung, fade han, att draga werklig uytta af re: for; han förelade mig en plan för fortsättning af mina sludier änau ett par år. Efter den tiden, wille han låta mig resa t tre år på fin egen bekostnad; han hade redan afsatt eu summa dertill. Han tillade: Folk tror, att jag är mydet rik, men det fördäller fig ide få. Du och dina twå systrar Ha inte att wänta några skatter efter min död; men få länge jag lefwer, hoppas jag funna göra er lifwet bes hagligt. Jag öaskar också act du i sommar roar och muntrar dig, hwilket du wäl fan Dec höfwa efter få myten ansirängning; och derföre Har du bår ett litet bidrag till dina nå: jen. Med dessa ord gaf daa mig en tmådundra riksdalers sedel. Denua owäatade vikee