Norrländska Korrespondenten – 9 april 1853, sida 2

len .. Jag ser ännu detta djerfwa anfall. — Jag anförde just det kompani ni tar lar om. — Oh ni fom lefwande från wåra mör dande salfwor? Lifslefwande fom ni sjelf fan se. Jag får dock rättwist tillägga, att wid anfallet hundta och tio kommo wi tillbaka trettiofem. — Minns ni den wapenhwila fom ingicks fram på dagen? En båd flöt emedan oss, oc) wi .. (tillade Eagläadaren med sprittande röst och ögat fästadt wid mitt.) — Ja, swarade jaa, i det min blid mötte hans och en stark rörelse kädes i hjertat. Ja, och wi släckte wår törst tilsamman, Fransmän och Engländare blandade om hwarandra. Edra soldater förde tid of flera fårade af wårt res gemente, hwilka undkommit lågorna på slätten. — Rikttigt, men ni tryckte ni ide handen på en fieadtlia officer, fom återgaf er en af era wänuer sårad? — Jo .... widare? — Wälan, den hand ni då tryckte — se här är den! Jag kramade den häftigt och lidelsefullt. Engländaren ryckte mig convulsiviskt i fin fama. Hand ord woro brutna, tårar swallade öfwer hans finder. — Min toppre kamrat, framstammade han,