Norrländska Korrespondenten – 9 april 1853, sida 1

Jndianskan. (Forts. fr. föreg. R:r.) Emellan tråden syntes plötsligt twenne (wars ta ögons milda hat och i samma ögonblick migs sionären tysinade och den unga kristiunan månde fina bedjande mörka ögon mot himlen, hördes genom luften ett genomirångande sus — ännu ett! — Almani säg sig förwirrad omkring — der flöt blod ur hennes Hand. De swarta dr gonen från skogen mötte henne ett ögonblick och förfärad af def rysliga uttryck sjönk den unga qwianan darrande tibsammansz men mcd ett anskri wände hon fig. — — — Emot ekens stam lutar missionärea sia blefå panna. Den himmelsblåa blicken wänder fig mot skyaraa, fom i detta ögonblick bortskymma solen, med der fridfula leendet på läppar, som skälfde af lidandets smärta. J dea ena handen håller han ännu den förgiftade och blos diga pilea och den andra är krampaktigt tryckt mot den forsande blodströmmen. Liksom förfärad af fia egen gerning flyr Delawarernas unga Sashem med dyster blick in i skogen. För försla aången Har haa dars rat mid åsyaen af siaa offers dödskramp. Tunga mörka skyar tåga fram öfwer det bimmelsblån hwalfwet; kliepan åäterspeglar fin gråa spets i den dystra elfwens djup och ry: Ta öfwer fin egen wälaadslika skepnad, tråden