Norrländska Korrespondenten – 9 april 1853, sida 1

luta sig hemska och sörjande öfwer den tysta stranden, der alt år mörkt Ända från den gamle krigaren, fom försänft i sorgens dyssra, fasanssulla dwala, stirrande ned på den blodde stänkta marken, til den unga Jndianskans sorgsna ansigte, der klara perlor tyst rinna fråa de swarta ögonhårens silkesrand, och falla ned rå de hwita rosor, som Almanis händer wira fill dödsfrans. Men genom den döendes gula lockar glänsa de himmelsblåa ögonen få linia, få fridfulle; det år trons blick, fom ler få förtröstansfullt. Missionären Har sinnkit ned på fin grön skande dödsbädd och då Almann sakta lägger den hwita kransen på hang panna, blir det få va få tomt. — Almani lyssaar — alt är illa. Och molnen förswinna — och solen bar siunkit ned åt wester, — och elfwens silfwerpanna glöder af skönare guld. då slutligen det sisla skenet förswinner i den swala flodens Fris stal, wars lätta böljor nu börja en fång, få fakta, så skön, att wiaden med hwiskande melos di spelar genom trädens kronor t långa fufande ackorder. Från leende läppar swäfwa ljus wa hiamelska toner, hwar ill bergens echo tyg nar och i sakta silfnerklang återswarar. Eånku tränger genom skogens (og d djup till Delawareraas unga Sashem. Höfsingens