Norrländska Korrespondenten – 6 april 1853, sida 3

flod en iman med den himmelsblåa blicken så kärteksrik och försonande, med quld i de rika lockornas swall och frid t läpparnas leende; martyrkronans insegel omkring den blödande tinningen nd) segerkransens lager öfwer den unge domliga pannans hwita hwalf. Od der wid Sol-elfwens strand låg öfnare neg morka dotter i stilla helig tillbedjan. Joe tet ljud bördes från henaes läppar; men bjere tats bön förskods af den andomliges ande. Rin Marics son utbrast den gamle på fit? demlands spräk. Matias förl? klinaade i ljufliaa gutturaltoner fråa den unga Jndianskans läppar. UPRariag fon! upvrepade missionären på det srräk, hwars sähsamma klang genombåfimas de Almanis hjerti med en salig darrning, der forsfäne, frälsaren, försonaren älskar öknens barn och bjuder dem fin bunmel. ARed n dböjt bufwud tycktes Almanis i sitt inre återkalla detta seräk, på en gång så fremmand: och så wälbekant och det sköna ansigtets mörker ljusnade då missionärens hand widrörde dennnes hnfwud Hoa lyssnade den gudoms liaa rönen talade åter, långa Ändtligen iwås gade bon böja fin blick, och då strömmade ett sken mot heunes swarta ögon; det bländade denne ej, bon tjustes få underbatt — det blef få sälsamt, få ljust i dennes inre. En omils forlia ba swäfwade på henucs läppar med