Norrländska Korrespondenten – 6 april 1853, sida 3

J jordens skumma tåredal Till dig de nå ej mer. De dunsta bort, de spridas ut J rymdens klara blå, När sekler slockna och ta slut Du slocknar ej ändå. Då syntes mia ett stilla flor Liksom af natt och hön Kring månans liusa panna for Oc till mig fom def röst. Odödlige! ett stoft år jag, Ligg bort din sorgsna min, Om tusen år du fer en dag Min slocknande ruin. (S. p.)