Norrländska Korrespondenten – 6 april 1853, sida 1

norna åter blifwa dystra skuggor mid Eol-Afs wens lende sirand. Öch det darrande löjbwalfwet lyssnar och drömmer och hwiskar, för att åter kunra fram kaba skuggorna af de wälfända warelsers ans dar, som här lefde en gång och drömde, logo och fröjdadts, tills dödskransen wiades af bin: ber, få fina, få lena, fastän redan sielnade af ben wäntande grafwens lyla. Men bär börs ej mer de lätta stegen af den unga Jndtanskans meccosiner, det jemao, men tysta ljudet af den gamle kriqgarens säkra steg; luften får cj mer Ifa med de swarta lockaraa och det grån Hufe wudets silfwerhår; elfwen får ej mer lyssna till den fremmande rösiens underbara kräf; ekens frona får endast skydda minnet af Sol-elfwens blomma. Mea wid årsdagen af hwarie sekels slut fi da skuagorna upp ur fin graf och solen dröjer den dagen få långe ofwan wesler, ty då De natten nalkas, år äter tyst och tomt wid Efuga gornas hem. Och solea går ur öser, för att börja sin bana på den dunkelblåa wågcu; det andra duns dradets ärsdag bjuder hona nn en tasla, fom so rTir eft leeude öfwer den slrålande bjebans guld; un år min dotter bedröfwad? Har Sole elfwens blomma örpaat fina klad emot solras