Norrländska Korrespondenten – 6 april 1853, sida 1

Jndianssskan. Det war ju få tyst mid Gol elfwens sirand. Den gamle sycomorea lutar fig mot talleas böga siam, för att i den Hara wattenspegeln så äterse ett indianskt ögas mörka glans, men ser endast siaa egna oreaars aröaska. De fals lande löfwen på marken widröras endafl af windarnes flägtar; ingen menniskofot wägar nalsas det helgade stälet under den hundraåriga ekens skyddande hmwalf. Och då solhwarfwet går ned i wester, spelar det sista lindet på den wexlande Yran ar träden: men enda aftoaeas skuggor swäfwa I det bemliagetsfulla dunklet deracre, och de hbmiska så sakta med windarnes susande srråk. Echo bort i rymden är så tyll; men med en stämma på en gång olad och soralig uppe par det rasslande ljudet af em sten, som tar far ned ifrån klippaas brant och sjunker ned i bölizns djup. Så hafwa århandraden gått fram. Ånan samma tystaad mid Set:elja ens ssirand. Mos betäckta stammar höja åter siaa kronor, för att gömma den ga sen, fom ännu Hår rå en gång böatidlig och rördnadsbjudande. Så många wintrars ssö Har strött sitt bwita tic kelse öfwer de rika grenaraa, för att skydda dem för winterluftens kyla, och wänliga wärwindar hafwa smekt de späda bladen tiös de gröna fos