Norrländska Korrespondenten – 2 april 1853, sida 2

glömma alt, din olycka; allt, allt — och Hockaren sannerligen wil jag tänka på horom. Sedan många år hade Prosten ej kännt fig i en sådan sinnesförfattning, och, under ligt nog, han kände fig wäl derwid; han fåns de fig såsom en annan menniska, fåfom en nyfödd. Men huru stor än återseendets glädje mar och huru mycket man också hade att berätta för hwarandra, få fick dock ej predikaa derföre försummas, och Prosten måste, om han hade lust eller ej, göra ett nytt försök. Men denaa gången teg ej hjertat Milla: Den fom kläder den nakne i mitt nama! — då upplåts lif: fom en lefwande källa i hang inre. Dock hål; wi wilja höra huru det dagen derpå gick till i kyrkan. Den fom kände proc slen Sidelius, skule welat swära wid lif och själ, att det ej war han, och dock war det han. Men wisserligen kunde man också säga att det ej mar han, åtmiastoae ej den gam, oför ändrade. Då oredikan war slut mottoqs offret och utföll rikligare år manligt; ty prostens ord ba de trångt till djneet af adlad hjertan; men summaa bar vrollea genasi i egen perfon til ksocarea, och fade: Tag detta min wän, tag Det, ty ni har förtjeat det, emedan det war af er jog för lärde, att det år saligate att gifwa än taga.