Norrländska Korrespondenten – 30 mars 1853, sida 2

många goda borgerliga egenskaper, war i allt en motsats till sin fader. Fadren war fri och wille frihet, i det han bekämpade adeln; sonen war pedant och såg endast frälsaing i reaftios nen, liksom ala de hwilka sakna en skapande genius. Och bredwid denne srage, unge Konuna, det rofgiriga Ryssland, som ej sparade på quld för Finlands eröfring. Med Finland förlora: de Gustaf Adolf kronan. Wåren 18009 sktedde detta utan stor swårighet! adeln hade öfaiaa i sådane bragder. En regent, fom får i full komlig motsägelse til hela fin tis anda, fins ner i afgörande ögonblick ingenstädes ett stöd, och detta afgörande ögonblick kan framkallas genom ett fallarde sandkorn, en half ton, som låter förnimma fig, få saart en gång mifbes lätenheten år allmän och mogen. Westra are meen år på måg från Wermland till Stocholm, hette det. Konungen wacklade Hit, mackade dit: fann inget stöd och wille slulliaen ned til trupperaa i Skäne. Helt! hette det då, och ett par adelsmän togo honom til fånga i bang eget flott, och då ingen rörde ett finaer för hang räkning, fom gamle Carl af Sddirmanland åter fram på sceaen; Gustaf Adolf afsattes, Carl af Södermanland blef Carl KL, och då han dog barnlös, utdog och med honom Wasa-ätten. En rewiderad, swår handterlig författning kröp fram ur denaa undergång, och