Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1853, sida 1

ljufven med fin hora swarta Hund, fom Han Hoppade och fmefts Hand bössa stod stödd mot ekstammen; bang jagtwäska hänade på en torr, bladlös gren. Dan sjelf tycktes bhafivar wäntat länae; han reste fig och wandrade med fasla steg fram oh tillbaka md stranden af den lila sjön. Det mar redan midnatt, och änau mar hon ej syalig. pan blef oroliq, ban närmade sina stea tid stuaan; Han Håutils baka hunden, fom glad wile springa förut. Plötslsigt stannade han: Det oskyldiga barnet satt bredwid donom, fom hon hatade af al fin själ, utan art egents ligen weta hwarföre. Han smickrade få före bindliat, han log få wänligt, sämtade få ars tiat — men Carin war bedröfwad, och kunde ej tibbakadålla ea tår, ty det gjorde henne få ondt om den stackars gossen derute, fom hon höd får, fom hon såg få gerna och bade få mycket att säga, och fom nu såfängt wäntade henne. Grefwen märkte hennes bedröfwelse. Han soelede rolen af deltagande, såg in i hennes stumma Öga omfamaade heane med ena ar men och frågade med medläsam röst efter oc: fafen til heunes befommerCarin skekade på : dufwudet och drog fig Tygg tisöaka. Mi fär ej tala så med mig och ej göra er till för mig Herr Grefwe. Jag är en fatiig