Norrländska Korrespondenten – 2 mars 1853, sida 1

skogwaktaredotter, och det passar sig ej, att ni behandlar mia fom ni går. uMitt wadra barn, swarade greswen, för färleken passar fig alt. Kärleken ursäktar alt. Er, få, war ej sorgsen mer! War glad; wi wilja prata med hwarandra.! Rej, Herr Grejwe! Det är påra midmatt;-ni bör wara trött; jag wikå tända ljus och önska er god natt. UWar ej få twär mitt hjerta! bad grefwen och trädde närmare Carin, fom war på måg att aflågåna sig, samt sökte qwarpålla benne.! Han omfamnade henue och wille taga ex ff af beune, då den behjertade flickan gaf honom ett duktigt flag på kiaden, hwilket åts miaslone får åcgonblidket ej förfelade fin röere kan. Grefwen sied der Helt flat och sörwitrad, under det Carin upptäade ett ljus, och fade förr grefwe, ert rum år ordning! Grefwtea Hade något hämtat fig. Han blygs des wäål men min: ci lemna rummet, utan att hafwa fått en kyss; då klappade det på fåns firet och en manlig sstämma fade: vAfta er förs wåane, och lemna genast flickan i rot Grefwen blef förskräckt. Dessutom hörde man den gamle sliazwartaren komma ur sitt arin, Serinl sad: haa, bred får då på få Hår sent? .