Norrländska Korrespondenten – 26 februari 1853, sida 1

Nej, min fru. Jag will gerna mottaga ringen, men ej bära den. Och sedan hon betraktat den, fade hon: Huru me wacker, huru underskön! rent guld, somå kär. efen.! ägdliga bara! Huru afundas jag dig ej i din oskuld. Hwarje ord förorsakar mig fmår2 ta, och likwäl kan Jag ej upphöra att tala mid dig. Sh denna fen; få klar fom kärlekens tår. Furslinnan war för modet upprörd, för att förmå att längre tala med den oskyldiga dufwan, utan att förråda fig. Ni in i din boning, sade hov, ty jag will dröja bår en stund allena. Carin nickade förnöid, kosste den förnäma damens hand, och hoppade lätt in i slugan, der hon lekande med ringen, beundrade den Ännu en lång stund. Men furdinnan ropade på fina damer, fes dan bon trodde fig återfått nådigt lugn. Man fröjdade fig öfwer solens återsken på sjön, Öfs mer bergens långa skuggor; man lyssnade till skogsfoglarnes skri, tibs skymningen inbröt. DÅ uppföfte man gångfligen fom förde till landswägen; man feg upp i de wäntande wag naroe och upgpnådde slottet mid nattens is brott. (Forts.