Norrländska Korrespondenten – 26 februari 1853, sida 1

Ad nej! han törs cs folket får ej weta der. usd i himmelea! Ack, Carl! Carl! fuce kade furstinnan. Hon höl näsduken för fina ögon. Uf, min fru, år ni sjuk? a mitt barn, mycket fjuk. a2Bånta; kanske jag fan hjelpa er. Jag mil hemta min fars balsam, den hjelper för alt ondt! Ref, mitt barn; balsamen hjelper ej här. Mitt oada sitter i Hjertat. MNF, då är det aldra wärss!! menade Carin. !Och äfwen du wet det, stackars flika. Se, det blir redan afton. Jag måste borr, men wille gerna skänka dig något — wänta ett d: gorblicf. Hon befinnade fig, då hennes blick föll på en enkel ring, fom hennes acmål skänkt henne, då hån ännu mar hennes fästman. Kom, Äsade hou, fattade Carins hand och stack tmagen på hennes fiager. Tag den och tänk ibland på mig. uUP nej. Den törs jag ej bära; gossarne skulle skratta åt mig, och i hans ögon år jag wacker äfwen utan ringar! RH Ja äfwen utan ringar. Men be böfwer jag wäl bedja dig, för att förmå dig att emottaga en gåfwa af mig.