Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1853, sida 2

ällskar han benne Då? Rej, nejl ban ålskor benne ej, men ban fer denae gerna och skämtar med henve. Ja han skämtar gerna med beune, smeker denae, och älskar beane dod ej? Gud, buru blir jag ej til mods! Dock tyl, don kommer ut ur stugan. ö Caria fom ut med en wattenkruka i handed; försänkt i forgliga taakar qick hon förbi lin: den, utan att warsedlifwa furfinnan. ual Hon år Förs skön fom den uppgår ende solen; denna gång, derna wert, denna formernas vpviga fydisbet; deones rika hår, den lila wackra foten, den enkla renliga dräaten — i sannina min gemåls smak är ej sä dålid Skal jag tiltala heane? Hjerta, Fan du uthärda der?r Caria kom tilbaka. Hon kom närmarez bon fåg en dame under linden — Hon trädde fram och belsade wänliat. MRF du alfwa mig en dryck matten, mitt barn? fade furstinnaa, fom ej war känd af Carin. lÅGerna, mycket gerna swarade denaa, hår år det däha wattatt i Hela trakten; och om man druider det får man röda kirder och dlir qwic och alad som en sisk i mattnet. lSå, mia lilla. Furslinaan log, tog det glad fom räcktes henne och drack. (Hur heter du? (Forts.)