Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1853, sida 2

J:.mAmAiAi 6 K2 Mot aftonen blef det liflinare omkring sltugaa. Furstianan, med twå af fina hofdamer, trädde fram under liaden, från bwilken man hade en berrlig utsiat öfwer trakten. Til höger läa det täcka koawaktarebonället och til wenster en sluttande slräcka, fom slöt fig i fondeu til en mänad kudar bewärta med söscräd. ugemna mig enfam, fade furstinnan til fina följeflagerftor. Damerna lemnade henne. Heanes släl war bedröfwad. Naturen tycktes känaa medlidande med hennes i trädens tro: nor susade det få hemtighetsfullt; den redaienz de solen blickade få wemodigt rodnande. Furstinnan faftade en swärmodig blick vå Moamats tarefiugan och suckade med en tärfull blick. HAlltså der! Der bor hang drömmars en gel. Der bor hos, fom jag måste afuadas. Hår är få skönt, och om hon ej bodde der ffutte det wara änau skönare. Dot wäl ej för honom! D, duru locksalig år den qwinaa, fom med sia make funnit en sädan asfol, der hon delt oh hålet kan för honom wara, hwad hon bör wara och durn olycksalia den, som ingensssädes år för honom owad hon så gerna wille wara. Huru fnabbt dafwa ej mina drömmar förswunnaet och huru tidigt dar jaa ej wakaat ur mitt flyktiga rus. Men fe måste jag den engeln; ty en enael måste det wara; huru skulle han eljest funna älska heune Hal