Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1853, sida 1

Vag bråriper ej bäste far, hwarföre du at tid bannas på bonom! Han år årlig oc godj trofast och godhjertad, beröfwor inaen sikt och år dessutom den weckraste gosse ihela trakten. Tag honom i din tjeast; han förstår sitt handt werk, och du, behöfwer ej ssedan anstråuga dig så modet på gamla dagar, . ANT bara, barr! En wildtjuf ärliga karll! En sådan år ja wärre Ån en Mmordbrånr uar: sYngalunda, mina lile pappa! Han år god och mördar dig fom fin fadir. uHuro, för flod tunnor tusan! Som fia far? Jag wille beldre hänga mie, skjuta dig och sålta min sluaa i brand, än gifwa mig dotter til sädan utling DD, war ej få ond Jag koa ej öfrocraife wa bonom, utan måstie då dö — —. MäSa gör ingenting; det är bättre att dö, åa iba sefwa. Döden är båttre ån wanära. OM om jag läge i grafwen wid fidaa af din falig mor, oh ku gifte dig med den wiadtbeuteler, tek mina gamia den wända fis om i griften. . Ra hörder jagthora på affidnd; den gamle fattade fin böga och trockte fin dorters hand. XCar Indig förmanade han oh förfwann genom buskarne i riktniag efter sianalen. Caria staunade qwar med sänkt hafwund och