Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1853, sida 1

— 0 A Wildtjufwen. Novelett. ö Lanu smekade gryningen blad oc blommor och morgondimmaa drog sia futtiga slöja öfs mer ängarnt; fogelchören badknappt waknat mid morgonrodnadens strälar i öster, då redan den gamle skogwaktaren fatt framför sin stuga i en liten grög rock och högt uppgäende siöfsor med bössa och skjutaewär; omkring honom fmöågo dans båda hundar, emelanåt smekande hos nom. DÅ trädde Coriv, hans 17-åriga dotter, ur flugan; hon helsade fadera med en wänlig min, ströf de aråa lockarna ur bang ansigte 03 kpöte dans panne. Deen den gamle begärde fin frukost oh Carin git efter oft och bråd och ett glas Srismin, satte detta fram på dor der och sysselsatte fig sedan med att ordaa sin enkla dräst. Hon såg derwid få ful af får: lek på fadern, smålog få barnsligt förnöjd mot donom, att paa ej kuade tilbakahäsa ett smälecade. Hår, bara! fade har och winkade brunt till fig: Jag skulle wara en lydlig far och framlefwa nöjda dagar, om jag ci måne fruts ta, att du fal hölja mitt gråa dufwud med skam ad) wanära. Gör mia tik wiljes och slå ur taakarne och hågsa den uppsudsige pojFen, den wildtjufwer Frinj