Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1853, sida 1

De Tio Tjenstteandarna. (Forts. fr. föreg. N:r.) Nej, jaa Mår iate ut med detta trälande — snyftade bon —; fan tänka att mor hans bana med allt detta, förstod allt detta, mar rwöood af abt detta. Jute kunde jag tro, att Stefan ikule wilja ba mig til en sätn der slafwiana oh til ea kökssjörn fom skall runa och rifwa med alt. Ack, hwad jag år elyf. lg! Dwem tröstar och hjelper mig, stackaro gwinna? Knappt hade hon utsaat dessa ord, förr än ea fremmande gammal mans plötsligen stod framför benne. Han mar Liten och un: dersätsiz. oär och skäng woro silfwerhwita; öfwer det strynkliga anletet, powars djupa rus BOT wittaade om ärhundradeas erfarenhet, låj ett godmodigt allwar, och en förunderlia eld quistrade ur de små qwickn ögonen. På hufwudet bar han en bredskygsig mörkröd hatt, hwars band losse fom wore det wirkadt af guld och ditamanter. För öfrigt war han ine swept i en Rad silfwergrå mantel. Lisen bäfwade NU mid dans anblick. Amars iitån hade den besynnerliae qubben kommit? Han Mile halsa, mile frågas mean orden fatt: unde på tungan. OSUT ide rädd för mig — sode, med djup men mild oh wånlig ros den gamle — jag