Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1853, sida 1

ty du år ex god själ. Owad önskar du af migt Den unga awinnan hade under gubbens förs ständiga tål smånmngom bemtat fig, och af ofriwillig rördse slräckte hon mot honom sina knåppta händer. Med darrande röst slammade On: ; Gif mig ite guld och silfwer! Gif mig ihärdighet och sin; gör mitt arbete lätt, gör mig mödan får! Hoberasgubben nickade wänligt med det His ta hufwudet. Hör på — fortfor han — jag stall göra mer än det. Jag skal gifwa dig tiv trotisnas re, tio slafwar till din rjeast, tio flinka och lydiaa tedskap for din wilja .. . Od bwar äro de? frägadt qwianan med nyfiken glådje. Dina hörfsamma tjenare skola genast ha ä ran infinna fig — fade Hodergsgudben hwars röst och anlete nu autogo ett uttryck af nåfran stälmsk hjertliahat. J detsamma skakade fan på fin silfwergräa mantel, oh tio små figurer framyepgade twå och twå, af olifa storict. De 1mweane första woro gaaska kor ta joda och inabdiga. Defa Hår — fade han — äro de sta, r fafte; de skola bjelpa dig mid ala dina arbe ten; fin orymplisbet ersätta de med fin fyrka. DOo dessa bada, som nu komma i: ordningen