Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1853, sida 1

kommer med den tröst och hjelp du behöfwer J mina talar der nere i berget körde jag din klagan. Doberasaubben, säsom man kallar mig ban hör alt hwad fom timar hår uppe. Mår det byages och timras och odlas, når plogbils len stundom skropar i mit fommartaf, vår lj: en susar geuom den gyhene skörden, då fråjdar fig den gamle i beraet. Men höres pjunk och) oldt, då sorjer han fom en fader jörjer of: wer fina barn. Du klaaar öfwer ditt öde, Öfwer tyngden af dina benyr. Det kommer sig ar din ungdoms oerfarendet. Du har Ännu ej ind gäckade förhuppningar, sorger, och lidanden kort dig lögningra af lifwets gäte, Lycklig år endast den, hwars lif år arbete, hwars kost tryddas af den frista hungern, och ät hwars härda bädd tröttdeten ger ejderdurs mjukhet. Wekligcet år kines gist, lättja är glädjens dvd. SS ide på mig få förfärad — fortfor Poberaggubber — Jag fånnar dig och din slägt i nionde och tionde led. Det war of dir åts terader, fom jag inbjöds art stå fadrer ät hars försisodda bara. Joa beswarode hars bdiud: ning med en faddergäfwa, ritare ån någon sarste formått gifna. Mea det tief ingen lycka med mia gäfacs; guldet födde bhögs mod; siliret födde lättja. Guldet och silfret i dia slägt hafwa så fin fos; högmodet och l-lHjan fitta qwar. Mea dig will jag hjelpa