Norrländska Korrespondenten – 16 februari 1853, sida 2

ala tyckte det wara fior fynd att hennes föråldrar slogo få fort på — det kunde ej bära fig länge. Jmebertid fick Lisen fig snart friare och :moan. — Stefas Carlsson war en rask och olad. ärlig och sjelf:ändig danueman. Det fanut i hans sätt att wara någåt godt oh får dadt, som gjorde att alla wärderade honom: det läg öfwer Hang cakla wäsende ett slags polityr, dock ide af det tibfonstlade flag, fora blänker på wissa qranalåtssoaker, utan snarare lik oden glans, fom plogbillea får i följd af sia ärliga och trogna gång geaom åkert-aaran. Stefans lynne bade utwecklat och arter fig uns der möda och lek; på somma dåna fom han mar den siyfwaste boöspelaren, kaprlöparen och stånasörtarea, war han dea fliliaasle och tråge naste arbetaren. Han ansåg både för rlict och nöje att sjelj, ehuru em förmågen man, deltaga i aba sysslor och delsamma forsdrade ban ovwilkorlide ef fin huflru, ehuru Han dere wilag beklagliaea sällan fålt fin wilja fram. Wi återtaga nu tråden af denna lilla bee rätteise. s(Kära mor — fade drängen Olle — bon har wäl matkorgeusi erdniag wi måne tidigt fa om mi ffa hirna hun till qwällen. — Ru jäser kaköegen — rapporterar ena pigan — om fåra mor om på fläcken wille komma få war det bra. — Slagtar-Zachrie, fom er pedierat grisaraa, fom för att få (sticksupen,