Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1853, sida 1

de läckraue rätter; under det arr wåra suckar uppstiza; wexlas der Omma kyssar; under det att wåra hjertan brislo, — Ack! då råder bog der. rtfa, lyckliga hofrädet endall jubel och glådjel : Och Sorgenfris hufwud sjönk ned vå det tunat arbetande bröstet och hang bedröfmelses tårar sdrullade öfwer de bleka, infollna fins derna. Och madam Soraenfri aret också och wred fina hinder. Och baraca från dea äldste till den ynalle i waagan, började också gråta alt höare och högre. Motsliat borttorkade modren sina tårar. Hennes öagon blirtrade, och med beslutsam fåm: ma fade bon 0 sia man: uPåtom oss gå nu — nu genaft — til den hårde manarn fom mill göra oss alla olycklige. Med defa oskyldiaa, gråtande barn med mår ra af föra wanstända ansiagten wilja wi uppe träda emellan bonom och hans glädje och tala — ji ropa till hang samwcte! Och låter han ecj beweka fig, få är han ingen menarska, utaa en djefwul, och jag kommer att twifla på Guds råttfårdrabet. Och med rasko flitiga händer iförde modren: barnen kläderna sköt dem den dröjende mannen framför fig och intalade henom mod. Just nu drack man, få fom Sorgenfri ganska riktmt berättot, hofrädets skäl i fRumman: derchampagac. Klingande glas och jublande rop