Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1853, sida 1

nätwarande. Sorqenfri bade äfwen sunnit en wälmäe de slägtinge, fom lofwat att gå i kamwn för de 600 tholerae. Det felsded ännu tre dagar i detta halfär, fom skuthe bli forclöparen till få många lyckliga år, då Sergenfri fom blef och matt wacdlande hem till fin bonina. Kahswett perlade vå bans bwita panna ed) utmattad nedföll han på den närmaste ol. Madam Sorgenfri kblef häftigt förMrådtr mid derna syn. J en hatt tog Hon sittidbara bort från bröstet, ide det i wagaan, framtrådse de til fin man och frågade honom bekymrad lU det boa med fin band borttortade swetten frå dans wåta panaa: Meär du inte bra min Adolf Soraenfri fufade djupt. Fttre gånger före söfte han art tala; men lika få ofta rörde fig ljudln hars färalösa läppar. Watecu! frampuslade Han slutligen — Upej! någvt furt! Sedan hang dussru räckt horom litet ättika och marten och don deraf dröckit några klunkar böri nde han under åeskihiga afdrott: äran durrn — mår indilore lycka — år hiut, betafluten fom ca ela? dröm. Wi åro för framtiden elyckligare än nådorsin. En trätjedel af mia ditt (swarande lön måne jog afså — under tiv laga år — vm jag lefwer sä läage.