Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1853, sida 1

omsäga orden riktiat, och derwid äfwen erfara den plågsamma fänslan ott wara Ämne för ällöjet. Detta war dock håus sisla distraktion för aftonen, han war så urpmärksam på sig sjelf, få artig, qwick och munter, att den skrattlyslna Friherrimnan B. slutligen fade til fin granne mid borde: — Jag tror att Kammarjnnakarea nu blir fom en annan menniska: det wore skada! ty då roar han mig intet Mera. Trenne år efter dessa tilldraaelser mar jag åter i Skåne och besofte Delsi aborg. Baron S. hade då redan åt Freditorerne uppgifwit dena ringa återsodea af fin formönenhet och derefter gått til Spanien, att deltaga I det inhemska krig fom rasade derstädes. Nang Friherrinna lefde af en liten vension, samt af det biträde Öfwerstens wänliat erbjödo henne. Som hon aldrig gjort fig älskad af någon, utan tmårt: om fruktad för fina oblida omdömen och skarpa kritiker, framlefde hon ett ensliat och glädjelöst lif, då hennes syner deremot, fom blifwit gift med en sräf och eaensianig man, och småningom aenom sitt öfwerscende och fin grannlagenhet inwerkat förmånliat på hans lynne, lefde nu funkomligt lycklia, och bemöttes af honom med utmärkt ömhet och grannlas genbet. Kammarjunkaren Hade aerom Agess kloka och wänliga bemötande fimt det husliga if: